Mitt liv och mina tankar

Born to loose- Live to win

Denna sommardag 2002

Plötsligt hände det som man inte trodde skulle hända, livet tog en vändning som ändrade allt, samtalet som talade om att min pappa var på väg till sjukhuset var början till år av sorg, glädje och mer sorg.

Bilden av min kära pappa som låg uppkopplad till maskiner, slangar i ett stort och hårt rum, bilden känns så overklig för min pappa var en levande person.

Strök honom över armen och talade om att jag fanns där vid hans sida hela tiden, stirrade på maskinen som visade hjärtslag och blodtryck, blev som besatt av siffrorna så personalen stängda av dom till slut.

Att tappa kontrollen, att tillåta sig klara av saker utan att för den saken skull förlora förståndet, detta är viktigt för min överlevnad, ett steg i taget, att ta kontrollen på mina känslor utan trilla i träsket av förödande kontrollbehov, jag skall segra.

Sakta men säkert kom jag till insikt med att han kanske skulle dö, då kom paniken, läkarna sa å ena sidan att det var stabilt för att senare säga att chansen var liten att han skulle överleva, och skulle han överleva skulle han ha skador på hjärnan.

"Det spelar ingen roll, sa jag" paniken och rädslan över att förlora min pappa var så överväldigande, "jag kommer att ta hand om honom, oavsett tillstånd".

Logiken var som bortblåst, tänkte endast på mig själv och mina orsaker till att vilja ha min pappa i livet, jag var egoistisk och tyckte att jag hade all rätt att vara det, jag ville ha kontrollen över liv och död.

Jag ville verkligen inte att min pappa skulle dö, min pappa!

Plötsligt sa läkaren att nu måste vi bestämma oss, om hjärtat slutar slå, skall vi eller skall vi inte hjälpa honom.

Mitt hjärta skrek "hjälp honom", men det lilla förnuft jag hade kvar sa "Nej låt bli"

Kort därefter kom sköterskan och sa att det var dags.

Dags för att min älskade pappa att dö, satte mig vid hans sida och tog hans hand, lät honom veta att jag var där och att jag älskade honom.

Andningen blev alltmer osynlig, plötsligt öppnade han ögonen och tittade rakt på mig för att sedan somna in.

Jag släppte inte hans hand förrän Läkaren konstaterat att han var död.

Döden hade hämtat min pappa, jag hade förlorat kontrollen.

Varför skulle han dö just nu, varför tog livet slut just nu?

Man brukar säga att det finns en mening med allt som händer, knappast, livet lever man dag för dag, det är meningen med livet.

Döden har ingen mening, döden är slutet på ens tid.

Du föds och du dör, inget mer.

Minnet har svikit gällande vad som hände omedelbart därefter, men jag vet att min älskade storasyster kom.

Ett lugn kom över mig, kroppen kändes mörbultad, tröttheten gjorde sig påmind men jag fick ny energi efter en stund.

Då var det dags, stunden hade kommit för att ta ett sista farväl, det var nu jag skulle se min pappa för sista gången någonsin.

Skulle jag klara detta, eller kommer allt att falla sönder, skulle mitt hjärta klara av att pumpa runt blodet för att syresätta min hjärna så mina handlingar blev logiska, eller skulle mitt hjärta slitas sönder av sorg.

Men vi klarar mer än vad vi tror.

Dom hade gjort ordning pappa för att man skulle kunna gå in och säga ett sista farväl, när jag kom in i rummet kom en sval sommarbris, där låg han, min pappa, med smörblommor i handen, satte mig vid hans sida och pratade lite, minns inte om vad men det var lugnande att sitta där med honom och bara vara.

Nu satt jag här vid hans sida för sista gången, klappade hans kind, sista gången, detta var definitivt, nu var det slut.

Ville inte gå därifrån, ville bara sitta och titta på honom där han låg, men till slut återkom jag till lite sans och balans, reste mig upp, gav pappa en puss på pannan och sa hej då.

Tiden efter var kaotisk, min lillasyster fick veta att hon förlorat sin pappa, hon hade några år innan förlorat sin biologiska mamma.

Farmor hade förlorat sin förstfödda son, min faster och farbror hade förlorat sin bror, Världen hade förlorat "Hellman"

Nu skulle det bli begravning och bouppteckning och allt annat som hör döden till, jag skulle få lära mig den hårda läxan om död och sorg.

Jag kämpade med min sorg och att lära mig att leva utan att min pappa skulle lägga sig i och kommentera allt som hände.

Jag skulle sitta på speedwaymatcherna utan hans härligt gnälliga bedömningar av vad som hände på och av banan.

Månaderna gick, kämpandet och insikten om att hans död var verklig pågick i alla högsta grad när telefonen åter ringde.

Farmor hade fått en hjärtinfarkt och en liten stroke, min lilla farmor, hon som alltid funnits där för mig.

Återigen befann jag mig på sjukhuset, 2003 hade bara börjat, varför händer detta, straffas jag, nej det kan jag ju inte, för det finns ju ingen gud.

Att tro på någon som sägs vara den "goda Guden" det är ju faktiskt upp till var och en.

Och nu är det mig det handlar om så det är upp till mig vad jag tror på och det ända man i livet kan vara helt säker på att det skall hända är att man skall dö.

Hård, men det är ren fakta.

Farmor växlade mellan vaken och medvetslös, men hennes smärta i kroppen tilltog för varje dag, de sista dagarna skrek hon vid minsta beröring, detta trots att hon hade fått maxdos av morfin.

Jag funderade på varför kunde man inte ge henne lite extra så hon bara somnade in, ville jag döda min farmor?

Nej jag ville skona henne från smärtan hon hade, jag tror att sorgen var det som tog hennes liv till slut.

Återigen ville jag ha kontroll, sorgligt men sant.

Efter sex dygn av smärta och kämpande somnade hon in.

Jag sökte nu hjälp för mina känslor, dom var som ett trassligt garn och jag visste inte hur jag skulle lösa allt som hände, upplevde ångest för första gången

Hur skulle jag överleva, hjärtat kändes sprängfyllt av oro, kärlek, ångest och känslor som det inte finns ord för.

Tre veckor hade gått sen farmor dog, då ringde telefonen igen, denna gång sökte döden upp min mormor.

Nu hade mina känslor tagit slut, hjärtat var tomt, hjärnan slutade fungera i känslofrågor, hopplöst det var så allt kändes.

Hur mycket skall man klara, skillnaden med mormor var att där kunde jag finnas till för andra, trycka undan dom känslorna som var jobbiga genom att finnas där för andra som behövde hjälp i sin sorg.

Min egen sorg la jag på is, tron på att hjälpa andra må bättre fick mig att på ytan att må bra, kämpade på, gick hos en kurator som försökte hjälpa mig, men för att bli hjälpt måste man vara ärlig mot sig själv.

Försökte ta tillbaka den kontroll som jag hade förlorat, och lyckades lite men det tog sig utryck i former som blev banala, som drabbade min familj.

Men mitt i allt detta elände har jag syret till mitt blod, min familj, min älskade fru, min älskade systrar, min mamma.

Om vi börjar med Annelie min fru, som älskar mig trots att hon vet allt om mig, accepterar mig för den jag är, varje dag jag vaknar och ser henne inser jag att livet är värt att leva.

Sen har vi min lilla syster som alltid gör mig glad, finns där i vått och torrt och hon har ett hjärta av guld.

Och sen tar vi Min Stora Yster, det jag känner för henne är svårt att beskriva i ord, hon har alltid funnits där för mig, hon har ovillkorligt älskat mig för den jag är, hon har stöttat och visat mig rätt i livet, utan henne hade jag inte varit den jag är idag.

Min mamma som älskar mig för den jag är.

Dessa människor hjälpte mig på olika sätt att försöka mig ta igenom denna sorg och detta elände jag upplevde.

Trodde i min enfald att nu borde döden lämna min familj ifred ett tag framöver och det gjorde den ca 17 månader sen var det dags för en del av mitt hjärta att slitas bort för alltid.

Den 3:e augusti 2004 skulle jag, min Storayster och min mamma gå på casinot och ha trevligt, men detta byttes ganska fort ut till död och elände.

Min älskade syster fick ett fruktansvärt samtal, hennes minsta son hade kraschat med sin moped, dom skulle köra han till SU akuten.

Jag och Marie, min syster slängde oss i bilen och hann före ambulansen, dom bar ut honom på en bår och han gav ifrån sig ett slags jämrande, detta var sista gången jag såg min underbara systerson i livet.

Allt var bara för mycket, min svåger var till sjöss, min stora systerson gjorde sin slutövning i lumpen, i Stockholms skärgård.

Vi hade kämpat med att få tag på min svåger för att informera om det kritiska läget som var, detta var innan Anders, min systerson dog.

Jag var tvungen att gå på toaletten, när jag kom tillbaka, var Marie borta och en sköterska kom ut och frågade om det var jag som var Helén.

När vi öppnar dörren in till avdelningen hör jag min syster halvt skrika "Nej".

På dom sekunder som det tog att ta sig till det rum hon hade blivit förd till, hann mina tankar gå igenom tusen scenarier om vad som komma skulle.

"Han är död"

Min älskade, blott 16 årige systerson hade dött på operationsbordet, skadorna på dom inre organen hade varit för stora, dom kunde inte rädda hans liv.

Men hur skall nu jag kunna rädda min älskade storasyster, går hon att rädda, vad skall jag göra för att hon inte skall försvinna, hur skall hon överleva.

Sussie klarade att informera sin man om deras grymma öde, att döden hade tagit just deras barn, men kraften räckte inte helt till min andra underbara systerson.

Jag sa dom grymmaste orden som kommit ur min mun, "din lillebror är död".

Smärtan, ilskan, skräcken allt kom ur honom i ett skrik jag aldrig kommer att glömma.

Hur kan detta hända, känslorna som varit begravda kom tillbaka som ett knivhugg rakt i hjärtat, men tårarna stannade inombords, jag måste vara den starka, livet skulle aldrig mer bli detsamma som det en gång varit.

Inte skulle det vara Anders som åkte förbi med moppen, eller knackade på klockan elva på kvällen och ville ha en glass.

Inga glada modevisningar med fynden från Ullared.

Marie hade plötsligt bara en son, Johan var ett ensamt barn.

Deras sorg var också min sorg, jag har fortfarande svårt att ta in att han är borta, kanske kommer man aldrig riktigt att acceptera att han är borta för alltid.

Döden är inte vacker bara grym och elak, kall och mörk.

Återigen skulle jag gå på en begravning, den var vacker och perfekt men jag hade hellre åkt med Anders till Ullared, jag hatar begravningar, och döden är anledningen.

Kuratorn fick nu fullt upp med mig, mitt inre var ett stort kaos, känslorna svallade som vågorna på Berings Hav, sen mitt i allt fick jag diabetes, så sockret i kroppen följde resten av svallet. KAOS.

Men jag har lärt mig att man klarar mer än vad man tror, för det händer positiva saker och dessa gör att man fungerar som människa, kanske inte fullt ut alltid men tillräckligt för att ta en dag i taget.

Det hjälper att man har någon vid sin sida som finns där i svallandet av känslor, som räcker ut handen för att dra när det krävs, min fru sköter den biten.

Att prata om allt när man orkar, att någon lyssnar när man behöver det.

Att visa förståelse utan att kanske riktigt förstå, tala direkt ifrån hjärtat när det krävs.

Hopplösheten försvinner bara man låter den vara och inte motarbetar den.

Tillåta sig själv att sörja på det sätt man själv väljer, lära sig att förstå att sorgen bär man med sig genom livet.

Acceptera ödet, gör det till en del av det liv som ligger framför oss.

Mitt liv innehåller många små glädjeämnen som gör mig glad och som gör att tron på livet inte är helt bortblåst.

Mina älskade syskonbarn, jag är stolt moster till en 22-årig blivande kustbevakare, han gör mitt liv lättare genom att bara vara, en 6-årig underbar tjej som gör sin moster lycklig, en 4-åring som håller mig pigg o alert och sist men inte minst guldklimpen som blir ett år i december, hon föddes med ett leende och en kämparglöd som alla människor borde få uppleva.

Hon har varit mycket sjuk under sitt korta liv, det tog lång tid innan läkarna hittade vad som var fel på henne, men nu är hon pigg igen, för glad har hon varit sen dan dagen hon kom till.

Idag har det gått en tid efter allt elände, känslorna kämpar man med dagligen, lider av lätt panikångest men kan hantera den.

Sorgearbetet går framåt, med några bakslag på vägen men det måste man få ha, det är en process som man inte kan stressa på eller påverka.

Kroppen talar om vad man klarar av och inte.

Man måste tro på livet och allt som följer med det, och är det egentligen någon som sagt att livet skulle vara enkelt, nej knappast.

Livet består av känslor, och känslor är det i allt.

Man föds med känslor, sen måste man leva med känslor varje dag bra och dåliga.

Men de positiva känslorna gör att man kan klarar av dåliga känslor på ett bättre sätt.

Trots alla förluster står jag fortfarande med två fötter på jorden, men varje dag kämpar jag med känslorna, vare sig dom är bra eller dåliga.

Livet kommer att bjuda på överraskningar i form av både glädje och sorg, man tar varje händelse som den kommer och livet går vidare varje minut och varje minut tar sin plats och känsla.

Mitt liv har haft en tid fyllt av extremt mycket sorg, så jag hoppas att få lite mental vila och reda ut känslorna som jag idag kämpar med, att få bearbeta varje sorg var för sig och gå vidare starkare och med en större insikt vad livet innebär.

Vi har alla en inre styrka som bär oss genom livet när vi som minst anar det, detta är vårat eget "back up" system, det går in och ger oss styrka när vi inte tror att vi klarar mer.

Denna berättelse är tagen ur mitt eget liv, och det som är viktigt i mitt liv är min familj.

Om jag satte ett träd för varje tanke på min familj hade universum varit en skog.

                                                                                       Solen lyser över den

Plats dit man går

När man som mest behöver

Värme och kärlek

Regnet faller som tårar

Som tagit slut

Livet är ditt att leva

Skrivet av:

Helén Careberg

Hösten 2006

Robert Langdon, Harvard professor i religiös symbolik, upptäcker bevis på att det legendariska hemliga sällskapet Illuminati fortfarande är vid liv och på gång att ännu en gång hota sin urgamla mytomspunna fiende - den katolska kyrkan. Illuminati har lyckats stjäla en mycket kraftig bomb skapad med en ny teknik och meddelar att den skall placeras någonstans inom Vatikanstaten.

Jakten på Illuminati och bomben blir en hård kamp mot klockan... och snart måste Langdon riskera mer än han någonsin kunnat förutsäga.